*längtan*

Imorgon kommer min älskade syster som jag inte träffat på snart ett ÅR!!!! Min syster som jag hade daglig kontakt och träffade hela tiden innan.... som två bästa vänner! Jag längtar så mycket jag DÖR!

P.S.. ingen Nicole har kommit än.. fick dock åka in till kvinnokliniken igår för att jag hade fått blödningar... men allt var i sin ordning!

KOM NU NICOLE!!!!!!!!!!!

My journey

Tänkte berätta lite om min graviditet då jag tycker att det är någonting som jag inte delat med mig jätte mycket här i bloggen.

Ja som jag berättat innan så var det verkligen inte planerat.. men på något konstigt vis så visste vi utan tvekan att vi skulle behålla vår love child som vi skapat =)

I början när vi bestämde oss för att behålla henne så blev jag jätte jätte sjuk och läkaren sa att jag troligt fått missfall, vilket sög rätt mycket då man ställt in sig på att vi ska få ett barn. Tack och lov så var allt i sin ordning och hon var kvar i min mage.
I början så ville vi inte dela med oss nyheterna till så många, (vänner, släktingar och jobb) för olika anledningar som jag inte tänker gå in på här i bloggen, men framför allt var det att i början är det så osäkert och man vet aldrig om man får missfall eller ej (vilket jag fick reda på att det är jätte vanligt, tror det är ca 30% av alla gravida kvinnor som får missfall i början av graviditeten).

Jag och M gick igenom VÄLDIGT tuffa tider i början av graviditeten, känslor, beslut och olika människors åsikter bara åkte runt i huvudet. Vi fattade nog inte båda riktigt att vi ska bli föräldrar och att livet kommer förändras. I början kändes det nästan lite som om att M inte riktigt hängde med… inte jag heller för den delen.

Jag visade inte att jag var gravid, sa det inte till någon, pratade aldrig om det och visade inte minsta intresse för baby prylar och planeringar inför graviditeten och bebisens ankomst. Låter hemskt men jag är glad samtidigt som jag är ledsen över att gick igenom denna mörka period som nog INGEN kan förstå (känner jag iaf). Jag är glad över det för när jag väl blev ”involverad” känslomässigt så var det äkta, det var inte så att jag kände att jag var tvungen till att göra detta eller känna på ett speciellt vis. Lite ledsen över att jag kanske kunde njuta av min graviditet lite mer.

I början var jag väldigt illamående (kräktes inte så mycket men mådde illa utav allting) fram till ungefär 4:e månaden. Det ända som jag kunde trycka ner utan problem var surt och salt. Åt typ fem lime frukter om dagen.. vilket ledde till att jag fick problem med magen, haha typisk mig att överdriva! Inga sötsaker ALLS! Magen växte inte jätte mycket i början. Sedan kom ryggvärken… har haft mycket problem med foglossning under graviditeten. Men bortsett från den normala dosen av illamående i början och ryggvärken så kan jag nog lugnt säga att fram till 8:e månaden så har detta varit en av de HÄFTIGASTE upplevelserna i livet. Varje morgon jag vaknat har jag vaknat med ett leende på läpparna. Känslan kan beskrivas lite som känslan man har dagen efter man varit hos frisören och fått den bästa frisyren, julafton eller din födelsedag.. man vaknar nästan med ett pirr i magen… det känns som om att man fått en present som ingen annan fått varje morgon. Har känt mig vacker fin och fräsch. Klart har man satt på sig några kilon och vätska men WHO CARES.. jag är gravid och då får man njuta utav de extra kilona. Håret och huden har jag också haft tur med under graviditeten. Har varit lagom glupsk och mina hormoner har väl varit sådär lagom i styr (klart har man fått lite utbrott men det tillhör)

Kärleken mellan mig och M har växt något otroligt mycket. Man går igenom svårigheter under denna crazy/underbara period som gör att man kommer varandra nära på ett obeskrivligt sätt. M har mognat på ett otroligt sätt under så kort tid. Känslan är UNDERBAR och man känner sig så säker och älskad, känns som om att ingen kan förstå denna underbara kärlek. Tack älskling för denna tid och nu väntar någonting större framöver som vi ska uppleva tillsammans… tack för allt!

Sen efter 8:e månaden har det varit lite svårare, svårt att sova på natten, man är jätte tung, man är inte lika flexibel och allting blir värre, ryggvärken, ont i magen, sammandragningarna, halsbrännan och hormonerna . Vissa nätter har man så ont så man knappt står ut.
Nu är det två nätte vi suttit uppe hela natten med mobilen (tar tiden) i ena handen och i kontakt med KK via tele i andra handen för värkarna har kommit ungefär 8-10 minuters avstånd. Nu är det bara en vecka kvar till det satta datumet (19:e) och varje dag känns som en månad. Det är riktigt jobbigt att bara sitta och vänta och ha ont hela tiden, men det sjuka är att varje gång man får JÄTTE ont så är det ända jag kan tänka på: men herre gud det kommer göra 1 miljon gånger mer ont att föda barn sen… AUUUUCH!!! Men aja… måste ju göra ont så inte lönt att böla över det!!!

Nicole, mamma och pappa älskar dig och längtar tills du kommer ut för då ska vi ge dig all kärlek i världen.

..and that a part of my story..

....????...

Hmmm... försöker ändra lite här på bloggen... så M ska hjälpa mig med detta ikväll. Vill ha bredare plats för text och bild då jag nu kommer kunna ha mycket finare bilder att visa... lite tråkigt med dessa små bilder tycker jag då man kan få så fina bilder. Återkommer så fort vi lyckats fixa detta

U were right sis

Ja kära syster yster, du hade så rätt så om att Martin och Natalie är mer än en hand full av jobb!!! Hahaha! Ni kan ju bara tro hur upptagen man varit med dessa två busungarna..OH BOY!
Idag ska jag hem och jag har MASSA fina bilder att lägga upp... cant waiiiiit =)