Jag kan inte glädjas åt hans glada besked då jag tror att det kommer hindra våra framtidsplaner, jag känner att jag är en jävla egoist samtidigt som jag precis börjat tro på oss igen..
Det känns som om att min röst alltid blir hörd sist och att ingen kan ta mig på allvar! Jag önskar att jag kunde befinna mig på en plats där han aldrig fanns och aldrig hade kommit in i mitt liv. Kanske hade jag haft lite mer självrespekt då och kanske hade han nått sina drömmar livet.. are we that bad for each other or am I just bad support, or maybe I'm just realising that were going in to different directions!??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar